Känslan att vara maktlös, att bara kunna hoppas , att hålla modet uppe och inte sluta tro !! De var de ända man kund, hoppas... Hoppas på att du skulle bli bra... När beskedet kom kom de som en snyting och en spark i magen.. Allt man trott och hoppats slets ifrån en och man kände att världen rasade omkring... Ja blir tom på ord samtidigt som ja har så mycket att säga om hur orättvist och förjävligt de är att DU just du inte fick vara kvar hos oss .. Men ja blir tom men känner ändå så mycket .. Hur kan man bli tom men känna så mycket sorg och HAT mot .. Ja mot vad? Mot vem? Mot orättvisa ? De är inte logiskt men i de tillståndet är inget logiskt när man får de slaget i ansiktet och den sparken i magen så funkar inget längre ... Man förstår inte längre hur vardagen ska kunna gå.. Men de gör den , på något konstigt vis så lever man vidare fast man saknar något, någon.. Vi saknar dig! Dig David ... Vi saknar dig !